Fackliga demokrater & imperiell korporativism?

I och med att propagandaskriften ‹‹Syndikalisternas nya ansikte›› delades ut till makthavare och ledarskribenter i Almedalen har ännu ett drev mot fackförbundet SAC tagit fart. Det finns många som kommenterat detta ur olika vinklar de senaste dagarna. Bland annat genom att påpeka författarnas bakgrund som (Socialdemokratiska) lobbyister i fackliga konflikter för näringslivets räkning. Jag ska inte ge mig in på det spåret, inte heller ämnar jag kommentera bokens innehåll som sådant i recenserande form. Jag har läst den och skulle, som utomstående intressent, kunna påpeka en mängd saker som direkt underminerar möjligheten att överhuvudtaget kalla boken för journalistisk, granskande. Men jag tänker faktiskt lämna allt det detta därhän. Istället nöjer jag mig med att bifoga en länksamling i slutet av detta inlägg med väl skrivna artiklar, blogginlägg och debattsvar som tillsammans ger en saklig bild kring en rad av författarnas sakpåståenden, såväl som bakgrund.

---

Fackliga demokrater & imperiell korporativism?

I och med att propagandaskriften ‹‹Syndikalisternas nya ansikte›› delades ut till makthavare och ledarskribenter i Almedalen har ännu ett drev mot fackförbundet SAC tagit fart. Det finns många som kommenterat detta ur olika vinklar de senaste dagarna. Bland annat genom att påpeka författarnas bakgrund som (Socialdemokratiska) lobbyister i fackliga konflikter för näringslivets räkning. Jag ska inte ge mig in på det spåret, inte heller ämnar jag kommentera bokens innehåll som sådant i recenserande form. Jag har läst den och skulle, som utomstående intressent, kunna påpeka en mängd saker som direkt underminerar möjligheten att överhuvudtaget kalla boken för journalistisk, granskande. Men jag tänker faktiskt lämna allt det detta därhän. Istället nöjer jag mig med att bifoga en länksamling i slutet av detta inlägg med väl skrivna artiklar, blogginlägg och debattsvar som tillsammans ger en saklig bild kring en rad av författarnas sakpåståenden, såväl som bakgrund.

Varför jag skriver den här texten är för att något helt annat, som väl ligger inom mitt intresseområde, fångade min uppmärksamhet under de senaste dagarnas debatt. Precis som Stellan på bloggen Rött Norrsken tänkte jag ta min utgångspunkt i en liberal ledarartikel av skribenten Karin Rebas som publicerats i en mängd ‹‹oberoende liberala›› dagstidningar samfällt under veckan, bland annat i Västerbottens Kuriren (VK). Karin Rebas artikel är intressant främst eftersom den döljer en allt vanliga liberal diskurs som jag tidigare omnämnt i andra sammanhang såväl som på den här bloggen. Det blir för mig centralt, eftersom Rebas rör sig i en sfär som skulle kunna beskrivas som den intellektuellt hegemoniska och som i till exempel detta fall har möjligheten att påverka arbetsmarknadens lagstiftningar.

Den passage som särskilt intresserar mig i Rebas artikel är ett svar till SAC:s organisatör Jan Abrahamsson som i Ekot under veckan förklarade att: - ‹‹det är ingenting jämfört med franska eller spanska förhållanden›› med anknytning till faktumet att SAC tar många konflikter procentuellt, 70 % av samtliga varsel i Sverige. Det Rebas skriver här är anmärkningsvärt: - ‹‹Han tycks ha glömt att SAC verkar i Sverige. Här brukar arbetsgivare och fack ta gemensamt ansvar för arbetsmarknadens villkor››. Många har i dagarna kommenterat denna passage, men fokusen har alltid legat på den andra meningen i citatet. Jag skulle istället vilja sätta strålkastarljuset på den första meningen.

Den moderna liberalismen har sitt centrum i globaliseringsfrågan. Det ständigt centrala i liberalernas argumentation är alltså att vi lever i en globaliserad värld där nationalstaterna har minskad betydelse och där politikens uppgift är att underlätta rörlighet. Det handlar i första hand om just arbetsmarknaden: Företag ska enkelt kunna verka över nationsgränser och arbetskraft ska kunna röra sig enligt liknande mönster. Globaliserings kärna är att ett svenskt företag enkelt ska kunna geografiskt omorganisera sig efter behov, t ex ett franskt företag till Sverige, eller tvärt om.

Jag är en av de som ställer upp på premisserna om att världen de facto har genomgått en globaliserande process och att vi nu måste hitta metoder för att bemöta denna utveckling, snarare än fastna i romantiken över svunna epoker. Ironiskt nog är detta tyvärr ett reellt problem för vänstern, trots faktumet att självaste Marx ofta skrev om denna typ av bristande progressivitet (då handlade det om grupper som kämpade för en återgång till feodalismen som reaktion på problem anknutna till den framväxande marknadsekonomin). I globaliseringsrörelsen, liksom i Imperiet (Hardt/Negri) var detta likväl centralt. Om makten övergår i en globaliserad, imperiell form, måste även motståndet anta en form anpassad till dessa premisser. Detta bör, för mig, vara grundläggande logik – även för en liberal. Alltså: Är det inte helt naturligt på en globaliserad arbetsmarknad där kapitalet organiserat sig globalt och agerar över nationsgränser, att också arbetarnas organisering intar denna karaktär? En slutsats som gör påståendet ‹‹Han tycks ha glömt att SAC verkar i Sverige›› djupt problematiskt, ur en rent liberal synvinkel. Rebas ställer sig här i en situation där hon måste välja mellan två teoretiska kontexter för sitt tyckande: Endera väljer hon att följa ovanstående påstående, vilket direkt diskvalificerar den liberala idén om marknadens globalisering genom att samtidigt tvinga företagen att agera nationsbaserad (allt kapital stannar inom gränserna, förbud mot arbetskraftsinvandring, ingen anpassning till den globala marknadskontexten), eller så väljer Rebas att erkänna globaliseringen och dess liberala premisser för alla parter – alltså: Så länge företagen inte gör avgränsningen kring en nationalstat kan inte arbetarnas strategier heller göra detta.

Det kan tyckas som att denna text är att göra en höna av en fjäder kring några få ord i Rebas artikel. Kanske vore det så, om inte Rebas påstående rör sig inom en liberal diskurs som enklast benämns inom termen ‹‹Postdemokrati››. Man kan säga att den liberala ideologin samfällt med den Imperiella makten genomgår ett försök till konstituerande fas, bort från de klassiska konstitutionella demokratierna (med följande liberala grundvärden) och in i en fas som just bäst beskrivs som postdemokratisk. Tendensen kan vi kalla fascistering, eftersom den i mångt och mycket går ut på att införa en säkerhetsrutin i den imperiella institutionen. Den allt mer korporativistiska synen på arbetsmarknaden är ett exempel. Det är viktigt att förstå detta som en ny fas, snarare än en återupprepning eller tillbakagång till tidigare faser som ofta hävdas – i detta fall tidigt 1900-tal. Marknaden strävar fortfarande efter att vara global och rörlig såväl i kapitalformen som gällande viktiga delar av arbetskraften. Samtidigt vill man få denna maskin att bli mer korporativistisk i meningen att säkerhetsfrågor överordnar negativa verkningar av globaliseringen och tillintetgör just denna negativa rörlighet. Detta imperiellt postdemokratiska mönster är vad som träder fram i Rebas artikel, liksom t ex i Per Gudmundssons allt hårdare kritik mot flyktinginvandring (som för kapitalet, vad än vissa säger på många vis är en problematisk form av rörlighet som man misslyckas att göra rent produktiv).

Det intressanta med den postdemokratiska tendensen (och försöken att konstituera formen) är att den har en tydlig konfliktlinje gentemot den klassiska liberalismen. Imperiet, och dess försvarare, måste lyckas flytta det politiska centrumet med sig för att inte riskera att, likt Rebas i denna artikel, uppfattas som antidemokrater i sin egen begreppsapparat. Förflyttningen av centrum sker processande mot det postdemokratiska, det är utan tvivel debatten kring flyktingfrågan ett bevis för, men innan det helt konstituerats finns fortfarande möjligheten för progressiva rörelser att ockupera det lämnade liberala centrumet, och vända utvecklingen i annan riktning. Verklig Demokrati-rörelsen (De indignerade) i Spanien är ett tydligt exempel på försök att ockupera denna yta och anta rollen som demokrater vilket samtidigt omöjliggör den postdemokratiska tendensen och blottgör Imperiet som antidemokratiskt. Kanske kan den fackliga debatten träda in i samma utrymme genom att hävda liberala rättigheter till organiseringsfrihet, det korporativistiska i statlig inblandning på arbetsmarknaden (vilket Syndikalisternas nya ansikte utan tvivel syftar till att öppna mark för) och de direkt antidemokratiska tendenser som liberalerna nu driver fram? Det viktiga är förmodligen att lyckas träda in på spelplanen, samtidigt som man utdefinierar motståndarna från densamma.