user preferences

New Events

Scandinavia / Denmark / Iceland

no event posted in the last week

När det extrema blir politikens centrum

category scandinavia / denmark / iceland | anti-fascism | opinion/analysis author Tuesday July 26, 2011 18:13author by 907author email maltemark at gmail dot comauthor address http://907.tumblr.com/ Report this post to the editors

I två dygn har jag funderat på hur jag ska formulera detta inlägg. Jag ska fatta mig kort gällande den känslomässiga aspekten. Hela fredag natt låg jag vaken och undrade om någon vän eller bekant kunde tänkas finnas på lägret på Utøya. Låt oss vara strikt ärliga om detta: Terrorattacken, massmordet, i Norge fredagen den 22 juli 2011, var ideologiskt motiverad och riktad mot arbetarrörelsen i bred bemärkelse. Den var inte allmänt riktad mot nationens infrastruktur eller demokratins institutioner på ett ideologiskt plan om än dessa via bomben i Olso även utsattes. Att ha en analytisk, politisk och ideologisk diskussion dessa dagar har återkommande kritiserats från höger, ett analytiskt, politiskt och ideologiskt ställningstagande i sig.
norwayterrorattacks.jpg


När det extrema blir politikens centrum


I två dygn har jag funderat på hur jag ska formulera detta inlägg. Jag ska fatta mig kort gällande den känslomässiga aspekten. Hela fredag natt låg jag vaken och undrade om någon vän eller bekant kunde tänkas finnas på lägret på Utøya. Låt oss vara strikt ärliga om detta: Terrorattacken, massmordet, i Norge fredagen den 22 juli 2011, var ideologiskt motiverad och riktad mot arbetarrörelsen i bred bemärkelse. Den var inte allmänt riktad mot nationens infrastruktur eller demokratins institutioner på ett ideologiskt plan om än dessa via bomben i Olso även utsattes. Att ha en analytisk, politisk och ideologisk diskussion dessa dagar har återkommande kritiserats från höger, ett analytiskt, politiskt och ideologiskt ställningstagande i sig.

Jag ska ta min utgångspunkt i ett inlägg skrivet på bloggen Enmansutredningen (@OrdforandeJohan på Twitter) som i detta mörker av reaktioner ger en behövlig grund för en fungerande förståelse av fredagens attentat. Jag skulle ge mycket för att ha hört honom i morgonsofforna de senaste dagarna istället för kvasiexperter som Lena Sundström, Anna-Lena Lodenius och Helene Lööf som alla bidragit till skapandet av en fullkomligt felaktig analys av den politiska kontexten kring terrorattacken.

Låt oss börja med att förklara skiljelinjen mellan den Europeiska nyfascismen och det vi sedan åtminstone 1990-talet benämnt som nynazism [neonazism]. Breivik, den norska terrorist som troligen dödat cirka 100-talet främst ungdomar (socialister) är ingen nynazist. Han tillhör inte den nynazistiska rörelse som i Sverige demonstrerar i Salem, som arrangerat Folkets Marsch på nationaldagen 6/6, vars organisatoriska organ hetat Nationalsocialistisk Front, Vitt Ariskt Motstånd (VAM), som vandrat hand i hand med den musikaliska genren Vit makt [White Power] och idag märks via Svenskarnas Parti (fd. NSF), Svenska Motståndsrörelsen, internetsidorna Info-14 och Nationell.nu och så vidare. Denna miljö, som bär föreställningen om en judisk världskonspiration (ZOG – Zionist Occupation Government) som ideologisk grund finns i allra högsta grad i Sverige och Norge, såväl som i andra delar av Europa. Det är likväl en farlig miljö som likväl är kraftigt antimarxistisk (man ser Marx som en jude och den kommunistiska ideologin som en av judarnas maktmedel för att förslava de ariska folken) och som ofta tagit människoliv, även i Sverige. När vi i Sverige använder epitetet ‹‹extremhöger›› är det i huvudsak denna miljö vi åsyftat, men inte den enda som passar därinom. Att placera Breivik i just denna politiska miljö är på flera plan problematiskt, eftersom man då missar stora delar av kontexten inom vilken detta terrordåd sker.

När vi pratar om två ‹‹extremhögrar›› måste vi däremot börja med att konstatera beröringspunkterna mellan dessa. För trots att de står på ideologiskt olika grunder som måste analyseras för sig så saknas inte kopplingarna. Sverigedemokraterna måste analyseras utifrån denna koppling. Deras ideologiska resa har skett mellan dessa två miljöer inom extremhögern. De bildades inom den svenska nynazistiska rörelsen som beskrivs ovan, men har sedan 2000-talet allt mer transformerats till den andra. Det är en viktig skiljelinje mellan dem och partier som norska Framskrittspartiet, Sannfinnländarna och andra extremhögerpartier i Europa som är direkt konstituerade i nyfascismen, snarare än transformerade från tidigare nynazistiska ideologiska betingelser. När vi pratar om terrordådet i Norge kan vi alltså konstatera att Breivik har sin ideologiska bildning i en nyfascistisk rörelse, men att detta inte på något sätt kan tillåta oss helt definiera bort nynazisterna ur den totala bilden. Nynazisterna deltar i allra högsta grad i konstituerandet av en bred antimarxistisk och islamofobisk diskurs. De hetsar vanligtvis precis lika mycket mot muslimer som nyfascisterna och utgör ett ständigt fysiskt hot för många av oss som är vänsteraktiva. Det som här skiljer är att nyfascisterna (mer eller mindre) anammat en ny konspirationsteori (som Enmansutredningen förklarar kring Eurabialitteraturen, oljekrisen osv) för att förklara det de kallar massinvandringen, samtidigt som nynazisterna skyller den samma på en judisk konspiration. Olika ideologiska grunder, men likväl deltagande i samma islamofobiska diskurs. Låt oss komma ihåg denna skiljelinje, utan att frigöra nynazisterna från ansvar.

Att placera Breivik i ‹‹rätt›› fack av högerextremister är centralt för förståelsen av det samtida politiska klimatet. Breivik är högerextremist, men han tillhör en nyfascistisk rörelse som är betydligt mer central i samhällsdiskursen än de sedan länge utdefinierade nynazisterna. Den nyfascistiska rörelsen är inte ett ytterkantsfenomen idag, den står i centrum för den liberala diskurs vi sett i kölvattnet av 9/11 och ‹‹Kriget mot terrorismen››. Den hittar alltså sin grund i ett försvar av liberala friheter (och därmed liberal ideologi) som man anser riskeras kränkas av de barbariska muslimer som lever i en icke-upplyst medeltidsmentalitet samt den Politiskt korrekta vänstern, ‹‹kulturmarxismen›› som kväser det fria ordet, osv. Jag har tidigare (kolla arkivet) skrivit en hel del kring begreppet postdemokrati för att förklara hur liberalismen träder in i en ny konstituerande fas som innehar ett drag av fascistering, som vi valt att benämna när utvecklingen har en fascistoid tendens. I detta sker alltså en förskjutning av det politiska i allmänhet, snarare än att en mitt ‹‹ockuperas›› av ytterligheter. De nyfascistiska partierna är självklart en del av ekvationen, och framförallt Framskrittspartiet kommer vi återkomma till senare, men de är just en del – inte helheten. Vi måste också studera hur europeiska ledare från konventionella partier – Merkel, Zarkozy, Cameron – det senaste året deklarerat att ‹‹mångkulturen har misslyckats››. Hur Frankrike och Belgien infört förbud mot heltäckande slöja, hur Schweiz röstat igenom förbud mot minareter, hur Danmark inskränkt invandrares möjligheter till giftermål på lika grunder och så vidare. I Sverige har även Folkpartiet drivit liknande frågor (t ex förbudet mot heltäckande slöja) samtidigt som ledarskribenter som Per Gudmundsson, på en av Sveriges största dagstidningar, skrivit artiklar under rubriker som ‹‹partierna måste våga ta invandringsproblematiken på allvar››. I Norge är Framskrittspartiet inget marginalparti att avfärda som en inom kontexten ytterlighet. De är ett parti med över 20 % av rösterna i valet 2009, som i opinionsmätningar stundvis legat på nivåer likt de som Moderaterna och Socialdemokraterna idag ligger på i Sverige. I Norge har medierna onyanserat basunerat ut att ‹‹alla överfallsvåldtäkter i Oslo begås av invandrare››, en av de saker Gudmundsson plockat upp i ovan nämnda artikel. Vem som helst som de senaste åren besökt artikelkommentarerna på Aftonbladet, DN, Expressen eller Svenska Dagbladet har sett omfattningen av dessa föreställningar.

Breivik var länge medlem i Framskrittspartiet, stundvis på valbar plats och som ordförande i en avdelning av ungdomsförbundet. Det är därinom han har fått sin ideologiska skolning. Själva sina föreställningar om en kulturmarxistisk PK-konspiration, hand i hand med muslimerna som försöker överbefolka Europa utifrån Eurabiaavtalen 1973 och den hemliga regeringen. Tankar som florerar fritt inom dessa partier och dess informatoriska organ. Samma tankar som gör att Sverigedemokrater sjunger sina Palmesånger eller kallar Mona Sahlin för Mona Muslim. Det är inom denna föreställningsvärld som Breivik kan uppleva sig vara en förkämpe för en större massa, en representant som går till aktion å alla dessas vägnar. Som gör praktik av den retorik som präglat den nyfascistiska tendensen, för att vara tydlig. Varken Framskrittspartiet, Sverigedemokraterna, Per Gudmundsson, Folkpartiet eller Angela Merkele bär det direkta ansvaret för terrordådet i Norge. Däremot måste vi vara på det klara med att dessas politiska föreställningar, retorik, ideologi fiskar i närstående vatten de som Breivik politiskt agerar utifrån. Det är inte ytterlighetspolitik i dagens kontext – det är centrum i den liberala (postdemokratiska) föreställningsvärlden. Sett till metodiken är Breivik en extremist, men sett till de ideologiska betingelserna står han mitt i den liberala postdemokratiska (allt mer islamofoba, säkerhetsvurmande) diskursen med likasinnade (återigen, ideologiskt) i Sveriges riksdag, på våra ledarsidor.

Men inte bara Breiviks fruktansvärda terrordåd riktat mot arbetarrörelsen tydliggör hur stark denna diskurs just nu är, utan med all tydlighet även reaktionerna så väl direkt efter dådet som efter att Breiviks identitet offentliggjordes. Först självklart ‹‹terrorexperterna›› såväl som svenska riksdagspolitiker (Kent Ekeroth t ex) under fredagen när dessa direkt gav islamister ansvaret. Sedan, än värre, efteråt i den debatt vi nu ser där man försöker måla upp en polarisering mellan ett demokratiskt centrum och extrema ytterligheter, trots att terroristen befann sig inom centrumets diskurs. Man pratar alltså om extremister på alla kanter som ‹‹lika goda kålsupare››, man säger att ‹‹det lika gärna skulle kunna varit ett vänsterdåd›› (dagen efter en massaker riktad mot vänsterungdomar, notera smaklösheten), att vi måste stärka resurser för säkerhet när det är precis i en sådan polarisering som Breivik tagit sig utrymme och så vidare. Värst är utan tvivel den Kristdemokrat som idag, måndag, riktar udden mot Vänsterpartiet, ett parti som hade medlemmar som upplevde massakern på plats. En annan sak som utan tvivel är intressant, är hur man nu försöker tackla dådet inom de institutioner som möjliggjort detsamma. Ett terrordåd från en kristen, antimarxistisk, islamofob nationalist bemöts med viftande med nationsflaggor, kommentarer på DN som innehåller ord som ‹‹broderfolk››, gudstjänster, deltagande av monarker såväl som partiledare för det parti som terroristen var skolad inom. Man bemöter helt enkelt ett nationalistiskt terrordåd med – mer nationalism, bejakande av nationalstaten som form.

Efterspelet av den fruktansvärda högerterrorattacken kan inte annat än bli ideologiskt betingad eftersom ovanstående beskrivet, den ‹‹objektiva reaktionen›› i sig är ideologisk i sak. Den kräver en diskussion om ur vilken föreställningsvärd denna person trätt fram, och hur detta de facto allt mer blir politikens centrum. Det är en tidpunkt att diskutera ideologi, i respekt för de ungdomar som drabbades pga. Politisk tillhörighet – inte tvärt om. Hela den postdemokratiska, liberala diskursen har byggt sin legitimitet på hets mot muslimer, såväl som marxister, just via denna typ av dåd och krav på ansvarstagande. Denna typ av dåd går inte att bekämpa med mer liberal diskurs med säkerhet, kartläggning av ‹‹extremister››, undantagstillstånd via terrorlagar och liknande. Det går bara genom att bekämpa den föreställningsvärld som bygger på exakt detsamma – genom antifascistiskt motstånd och en stark arbetarrörelse.

This page can be viewed in
English Italiano Deutsch
© 2005-2024 Anarkismo.net. Unless otherwise stated by the author, all content is free for non-commercial reuse, reprint, and rebroadcast, on the net and elsewhere. Opinions are those of the contributors and are not necessarily endorsed by Anarkismo.net. [ Disclaimer | Privacy ]